När planen möter verkligheten – om självledarskap i fjällen

När jag började planera min vandring på Kungsleden hade jag en tydlig bild framför mig. Jag skulle gå hela leden. Jag hade förberett mig under lång tid, läst, tränat, testat utrustning och planerat logistiken in i minsta detalj. Syftet var större än själva vandringen. Jag ville använda fjällen som en plats för att utforska självledarskap – vad som händer när människan möter naturen, ensamheten och sig själv.

Nu är jag hemma igen.

Jag gick inte hela Kungsleden.

För några månader sedan hade jag kanske sett det som ett misslyckande. Idag gör jag inte det.

Redan de första dagarna blev det tydligt att verkligheten inte bryr sig särskilt mycket om våra planer. Ryggsäcken var betydligt tyngre än jag hade föreställt mig. Kroppen arbetade hårdare än väntat. Samtidigt började GPS-utrustningen krångla, vilket skapade en osäkerhet jag inte hade räknat med. När flera faktorer samverkar förändras också förutsättningarna för de beslut vi behöver fatta.

Det var då den kanske viktigaste delen av projektet började.

Självledarskap handlar ofta om disciplin, uthållighet och förmågan att hålla fast vid ett mål. Men det finns en annan sida som vi talar betydligt mindre om. Förmågan att ompröva. Att våga släppa en plan när verkligheten förändras. Att inte låta stolthet eller prestige bli starkare än omdömet.

Att korta vandringen blev därför inte ett avsteg från projektets syfte.

Det blev en del av det.

Det är lätt att vara modig när allt går enligt plan. Det är betydligt svårare att fatta beslut som känns rätt, men som samtidigt innebär att man måste släppa bilden av hur man hade tänkt att det skulle bli.

Fjällen lär ut ödmjukhet på ett sätt som få andra miljöer gör. Naturen går inte att förhandla med. Den bryr sig inte om våra ambitioner eller våra tidsplaner. Den kräver närvaro, respekt och förmågan att anpassa sig.

Jag har kommit hem med betydligt mer än bara erfarenheter av utrustning, tältplatser och långa vandringsdagar.

Jag har blivit påmind om hur snabbt kroppen talar om när belastningen är för hög. Hur lätt det är att hålla fast vid en plan trots att signalerna säger något annat. Hur mycket energi osäkerhet kan ta när tekniken inte fungerar som man tänkt sig. Men också hur lugn som infinner sig när beslutet väl är fattat och man väljer att agera utifrån verkligheten, inte utifrån sin stolthet.

Jag tror att det finns en viktig parallell till ledarskap.

Även organisationer bygger planer. Vi sätter mål, gör strategier och bestämmer riktning. Det är nödvändigt. Men ibland förändras verkligheten snabbare än våra planer. Då blir den viktigaste ledarförmågan inte att envist hålla fast vid kartan, utan att ha modet att läsa terrängen.

Det handlar inte om att ge upp.

Det handlar om att leda utifrån det som faktiskt är.

Självledarskap är kanske därför inte främst förmågan att genomföra sin ursprungliga plan. Det är förmågan att fatta kloka beslut när planen inte längre är den klokaste vägen framåt.

Kungsleden blev kortare än jag hade tänkt.

Lärandet blev större än jag hade kunnat föreställa mig.

Och kanske var det just därför resan blev precis så värdefull som jag hade hoppats.